söndag 22 april 2012

Vad vill vi socialdemokrater med vårt parti?

Då och då blixtrar det till i media när det dyker upp olika debattartiklar och ledare som påpekar att socialdemokraterna behöver förnya sig, se sin samtid och formera sig inför framtiden etcetera. Vad som egentligen menar är mycket diffust. Samma fenomen dyker upp i social media. Sedan finns det de som redan nu vill se konkreta förslag. Det är med andra ord en livlig diskussion som är i gång inom socialdemokratin men vad vi verkligen borde diskutera är vilken färdväg vi ska ta.

Varje parti bottnar i en ideologi. Det finns inget parti i Sverige som inte har en ideologisk grund att stå på. Utifrån ideologin kan man både se sin egen framtid men också komma med förslag som siktar på framtiden. Så har socialdemokratin gjort tidigare och så ska den också göra framåt.
Katrine Kielos försöker få dagens socialdemokrati, med bistånd, att framstå som något som lever kvar i 1990-talet. Till viss del ger jag rätt men bygger utifrån att 90-talets besparingar och att vi tillsammans med svenska folket räddade svensk ekonomi gör att vi fortfarande idag dras med problem med den formen av tänkande. Vi behöver frigöra oss ifrån detta och våga se framtiden som en möjlighet.
Fram till finanskrisen och den ekonomiska sanering fanns det ändå en tro på att kunna forma och styra verkligheten på ett sådant sätt att det blev bra för människor. Tyvärr stelnade den interna diskussionen i slutet av 1980-talet som gjorde att vi började anamma nyliberala idéer istället för att föra en djup diskussion om socialdemokratins framtid. Efter finanskrisen kom tänkandet att centreras till en tanke: Vi kan inte längre styra verkligheten.
Den socialdemokratiska politiken handlade om att utifrån verkligheten göra sådant som skapade stabilitet och försöka parera vad verkligheten hade att komma med. Det såg vi orsakade valförlusten 2006 men också 2010. Vi anpassar oss efter samtiden och hur högeralliansen är och gör. Det är ett bevis på att inom partiet finns det fortfarande kvar system och strukturer som belönar den formen av passivitet.
Det vi ska vara mycket medvetna om är att det finns en konfliktyta inom det socialdemokratiska partiet. Den handlar inte om så kallade ”traditionalister” och ”förnyare” utan om de som vill att partiet ska reagera på verkligheten och de som vill att partiet ska leda verkligheten och utvecklingen. Det förra tar sig uttryck i att vi tar till oss högerns sätt att se på världen och har för lösningar. Den senare fokuserar på att ta fram socialdemokratiska lösningar för att på det sättet skapa ett samhälle som har sikte på att bygga framtiden.
Det är här som vi befinner oss idag, i en situation där vi nu måste bygga en egen grund som pekar ut hur vi vill se framtiden i övergripande linjer och utifrån detta ta fram de konkreta linjerna och förslagen. Frågan är om programkommissionen kommer att våga göra detta eller väljer att bygga på det som fanns innan. Morgondagens samhälle kräver dock att vi måste våga tänka längre och se bortom nyliberalismens paradigm. Gör vi det kan vi lägga socialdemokratiska förslag som är bättre än högerns.
Den ideologiska grund vi ska bygga vårt parti utifrån är nämligen den demokratiska socialismen, som är framtidens socialdemokrati.
Johan Westerholm lyfter upp ideologisk diskussion. Martin Moberg funderar över socialdemokraternas nystart. På Uppstuds om att val vinns i mitten (fast jag undrar vem som definierar mitten). Högbergs tankar om att konflikten göder socialdemokratin.

1 kommentar:

  1. Många bra tankar Roger. Och nog känns det nu att tanken på förnyelse har tagit fart i partiet. För det handlar ju inte bara om partiprogrammet utan i högsta grad också om organisationen. Och här sker det massor just nu. Det kan i högsta grad här talas om traditionalister och förnyare.

    För i mångt och mycket handlar väl traditionalismen om att uppdatera det gamla medan förnyarna hellre vill se verkligheten som den ser ut idag och formulera en politisk framtid utifrån denna kunskap.

    SvaraRadera