söndag 7 oktober 2012

Håkan Juholt - utmanaren - en recension

Vi minns alla förra årets turbolenta höst som resulterade i att Håkan Juholt avgick i januari i år. En vecka senare hade partiet utsett Stefan Löfvén som ny partiledare för socialdemokraterna. Nu har en bok kommit ut som heter Håkan Juholt - utmanaren, vad var det som hände? skriven av Fredrik Loberg och utgiven av ETC Förlag. Det är en bok som jag sträckläste, vilket inte händer ofta, och fick mig att fundera en hel del över mitt eget parti.

Boken tar avstamp i att först beskriva vem Håkan Juholt är och vilka politiska erfarenheter som han har med sig när han blev partiledare. En person som drivs av ilska mot orättvisor, som har insett hur världen ser ut men som delar Olof Palmes obändliga vilja att politik faktiskt spelar roll och att socialdemokratin faktiskt kan inte bara påverka utvecklingen utan också styra den. En tro på framtiden, till skillnad från dem som anser att S måste anpassa sig till verkligheten och högeralliansens politik.

Läsaren får följa med Håkan Juholt i hans uppväxt och hans politiska gärningar där hans stora intresse för kultur är ett bärande tema. Han är intellektuell, vilket två artiklar på kultursidorna i Sydsvenskan och Dagens Nyheter, vittnar om, även om hans motståndare anser något annat, och tycker inte om hur världen förändras till att bli något som försämrar för människor på lång sikt.

Vi får följa hans väg ifrån SSU och att vara lokalpolitiker till att bli riksdagspolitiker, inträdet i försvarspolitiken och sedan fram till efterspelet av valet 2010 där hans utspel om att alla i VU och partistyrelsen ska ställa sina platser till sitt förfogande. Han drevs, och drivs, av en vilja att socialdemokratin ska vara något mer än en maktapparat som vissa använder för att sko sig själva med hjälp av. Vägen fram till att bli partiledare gör att han skapar en del fiender, fiender som hela tiden gör vad de kan för att underminera hans ställning som partiledare. Hans ställning påverkar han själv också med hjälp av sina uttalanden som han får ta tillbaks, vilket i sin tur föder en osäkerhet i partiet.

Även slutet finns med och som läsare får man följa det spel som låg bakom och som sedan slutade i att han avgick.

Jag ska inte gå in på detaljer i boken men ett antal funderingar uppstod när jag läste boken. För det första är detta en bok som visar Håkan Juholt från helt andra sidor, sidor som hade varit bra om de hade kommit fram redan när han blev partiledare. Hans brinnande intresse för det internationella och hans erfarenheter därifrån var inget som lyftes fram, men borde ha gjorts än tydligare. För det andra visar det att socialdemokratin inte insåg på allvar i vilken situation man befann sig i, trots fyra år i opposition. Detta eftersom Håkan Juholt fick mer eller mindre sväva i det blå utan att organisationen snabbt såg till att han fick en pålitlig och strategiskt tänkande stab med personer som hade som uppgift att se till att partiledaren fokuserade på politiken medan den såg till att hålla koll på allt annat som har med personen att göra. För det tredje visar det upp en Håkan Juholt som försöker peka ut grupperingar utan att namnge dessa, vilket jag anser är en svaghet. Det blir rena spekulationer även om vi andra kan lägga ett pussel utifrån det vi fick oss till livs via media under krisen.

För det fjärde var inte socialdemokraterna mogna att klara av uppgiften att ta fram en ny partiledare och sedan ställa upp för denna. Jag tänker inte på valberedningen, som har fått mycket kritik, utan på alla maktspelare som fick se sin kandidat försvinna och någon annan ta över. De personerna kunde aldrig förlika sig med tanken att det faktiskt var dags att ta nästa steg och lämna Persson-eran en gång för alla. Hela vägen fram till Håkan Juholts avgång visar på allt som är fult och fel i maktspel och visade upp ett parti som inte ansågs vara värdigt att få väljarnas stöd att styra Sverige. Det var inte krypskytte längre utan medveten artilleribeskjutning för att få bort partiledaren. Raset för socialdemokratin handlade mer om misstro mot socialdemokraterna än missnöje med Håkan Juholt.

För det femte visar det sig hur sårbart socialdemokratin egentligen är och att något måste göras för att partiet på lång sikt inte ska ta skada av sådana här saker. Läsaren får lära sig om makten som finns i Stockholm och hur denna styr partiet. Detta måste brytas och det blir partiets stora interna uppgift. Makten måste ut till gräsrötterna igen och ut i landet. Nu talas det om ett mindre VU och radikalt mindre partistyrelse men det kommer att cementera än mer makten till Stockholm och det kan aldrig accepteras. Istället behövs annat tänkande som utgår ifrån hur sociala medier och internet fungerar anser jag.

För det sjätte visar det sig att det är oerhört viktigt att alla arbetar tillsammans i ett enda team. Så gör vi socialdemokrater i Ystad till exempel. Vi pratar ständigt med varandra, förankrar och hjälper varandra i det politiska. Vi är ett team och vi inser betydelsen av att vara ett sådant också. Boken visar att i fjol var inte socialdemokraterna på riksplanet ett team utan bestod av ett stort antal individer längst upp där olika personer hade olika agendor.

För det sjunde visar boken upp en Håkan Juholt som ville mycket mer med socialdemokratin och det dagliga politiska samtalet. Han såg vad socialdemokraterna hade blivit och gillade det inte. Han vill föra in något annat och lyckades med det också. Politik är inte längre sifferexercis utan visioner och vad politiken kan göra har fått ta större plats. När socialdemokratin är som bäst kombineras verklighetens fakta och problem med politiska mål och visioner som kläs i en språkdräkt som rycker tag i människor och får dem att tänka i nya banor. Det har saknats men återkommit med Håkan Juholt. Med Stefan Löfvén har det fått lov att fortsätta, exempel med talet om hållbar frihet.

För det åttonde måste vi socialdemokrater sluta springa som yra höns och uttala oss titt som tätt om allting, speciellt det som sker i partiet och det som någon sägs. Vi måste än en gång lära oss att tänka efter före vi svarar, gå till källan och fundera ett varv till innan vi uttalar oss. Jag tänker speciellt på hur partiet reagerade på olika uttalanden, om valberedningsprocessen, om politiska utspel med mera. Partiets medlemmar har försökt att hinna med i den mediala förändringen och utvecklingen av social media men det har skett på bekostnad av eftertänksamhet och källkritisk granskning. Något som vi alla måste bli bättre på. Vi behöver inte alltid uttala oss i media eller i sociala medier om allting innan vi har mer fakta att tillgå. Det kan nog reta en del men den politiska debatten vinner mycket på det men de största vinnarna blir väljarna.

Ur skånsk synvinkel gillar jag att Helén Fritzon pratar om det som hände när Håkan Juholt blev utsedd till ny partiledare, även utspelet om att samarbeta med Miljöpartiet kommenterar hon. Hon finns med med namn och det gillar jag. Här gömmer man sig inte bakom anonymitetens sköld. Hon står för det som skedde och som jag har förstått det varit drivande i att försöka ena partiet, både när Håkan Juholt blev partiledare och sedan när Stefan Löfvén blev partiledare. Hon sätter partiet först och det gillar jag mycket. Heléne Fritzons ambition har hela tiden varit att göra det som är bäst för partiet och i förlängningen vad som är bäst för det svenska samhället. Jag önskar att fler gjorde så.

För dig som vill förstå vad som hände och lära mer om Håkan Juholt som person och politiker är boken ett måste att läsa. För dig som vill se in bakom kulisserna på det som hände och se maktspel och maktstrukturer rekommenderas också boken. Den pekar inte ut människor och vem som tillhör vilka grupperingar och liknande men boken pekar på ett antal problem med detta som partiet måste ta itu med. Med Stefan Löfvén som partiledare verkar en hel del ha hänt redan på detta område och jag hoppas mer händer. För ska vi leva upp till väljarnas förhoppningar och krav på socialdemokraterna behöver vi fortsätta växa som parti. Redan nu visar partiet att man har lärt sig av det som skedde men allt går att fortsätta att utveckla.

Johan Westerholm i en bokrecension.

7 kommentarer:

  1. "Med Stefan Löfvén som partiledare verkar en hel del ha hänt redan på detta område"

    Bra försök, fast ganske talande att det inte skrivs "Med Stefan Löfvén som partiledare har en hel del hänt redan på detta område"

    Stefan Löfvén är tänkt att göra det som dolkstötarna vill, nämligen bereda terrängen för Damberg.

    SvaraRadera
  2. Snarare är det så att med Stefan Löfvén får andra möjligheten att växa fram och ta ansvar.

    SvaraRadera
  3. "För det åttonde måste vi socialdemokrater sluta springa som YRA HÖNS och uttala oss titt som tätt om allting, speciellt det som sker i partiet och det som någon sägs. Vi måste än en gång lära oss ATT TÄNKA EFTER FÖRE vi svarar, gå till källan och fundera ett varv till innan vi uttalar oss ..."

    Det var ord och inga visor! Frågan är om ett "stort" parti där nästan allt skall kunna få plats, kan leva upp till dessa förhoppningar/uppmaningar. Men det var roligt att läsa dessa självkritiska ord av en s-man. Lycka till!

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  5. Nu gjorde du mig nyfiken-måste nog också läsa boken.

    Men innan jag har läst den, så har mina funderingar kring H.Juholt och hans tid kokat ner till en enda mening.
    Att man sköt budbäraren.

    H.J. har satt en mängd spår efter sig.Hans uttalande om barnfattigdomen.Hans motvilja mot att vi medborgare förvandlas till kunder på en marknad.
    Hans vurm för kulturen.Med mycket mycket mera.

    Han har gjort så himla mycket bra.Framförallt har han visat oss en hängiven ideologi,en övertygelse som övertygar.

    Men som sagt- man sköt budbäraren.

    Gunborg Nilsson

    SvaraRadera
  6. Där ligger en viktig poäng i det du säger.

    SvaraRadera