söndag 11 november 2012

Den demokratiska vägen

Socialdemokraterna är mitt uppe i en intensiv intern idépolitisk debatt. Partiet har skickat ut ett förslag till partipolitiskt program som nu ska behandlas av medlemmar och andra intressanta. Nya synpunkter ska skickas in. Det är ett program som innehåller mycket spännande och om socialdemokratin går rätt så kan vi definitivt vara den kraft i samhället som visar på en ny och bättre väg in i framtiden. I detta är det självklart demokratin som är i centrum.

På debattsidan i Dagens Nyheter finns en mycket intressant debattartikel skriven av Bo Rothstein. Den tar upp sådant som jag själv har lyft ett antal gånger för att peka ut den väg som socialdemokratin har kommit ifrån och definitivt ska vandra vidare på. Det handlar om utvecklingen av demokratin och demokratin som en naturlig kraft i utvecklingen av samhället.

I Sverige kämpade socialdemokraterna tillsammans med liberalerna om att införa den politiska demokratin men sedan verkade de sistnämnda verka tro att det räckte med den allmänna rösträtten.

Socialdemokraterna fortsatte att bygga ett samhälle med hjälp av den politiska demokratin. Det blev utbyggd välfärd, skolan som ett verktyg för människor att få ökade möjligheter i livet, satsning på aktiv arbetsmarknadspolitik, kamp mot arbetslösheten, förbättrad bostadsstandard, jämlikhet, möjligheter i livet oavsett var man kommer ifrån, sjukvård och äldreomsorg för alla med mera. Kort sagt ett samhälle som inte skulle lägga några begränsningar för individen.

Demokratin stannade dock vid det politiska. Den ekonomiska makten har fortsatt att vara kvar hos enskilda kapitalägare. Även om fondbolag och liknande har gjort sitt intåg är det fortfarande ett fåtal som styr över stora mängder kapital medan flertalet inte gör det. Fonderna har inte gett vare sig dig eller mig mer makt. Snarare har makten ökat hos de banker och andra finansiella institut som finns.

Socialdemokratin införde offentlig sektor för att skapa en motvikt till det privata. En del tjänster ansågs vara för viktiga för att marknaden skulle ha hand om dessa. Istället var det viktigt att lägga in det under den politiska demokratin, och därmed medborgardemokratin. Den offentliga sektorn blev därmed en aktiv del av demokratin.

Detta arv är något som vi har glömt. I dag ses offentlig sektor som en egen marknad. Därmed är det naturligt att begrepp som valfrihet blir detsamma som att ha fler aktörer, speciellt privata aktörer. Det är därför som debatten inom socialdemokratin rörande vinsten kommer att utspela sig i området att vinststopp innebär därmed färre privata utförare i den offentliga sektorn.

Svensk politik har kommit att handla om två stycken motpoler. Det är mellan de som anser att staten ska sköta allt och vet bäst och de som anser att marknaden vet bäst. Båda dessa motpoler har fått lov att dominera debatten och därmed också politiken. Det är dags att vi hamnar i mitten och slutar att pendla mellan dessa.

Både staten respektive marknaden är enheter där makten ligger hos ett fåtal. Inom staten är det byråkratin medan på marknaden är det ägarna av kapital. Individen är underordnad båda och demokratin råder det brist på. Även om staten styrs demokratiskt tar andra krafter över vilket skapar problem. På marknaden är det den som har kapitalet som bestämmer och dennes uppgift är att öka sitt eget kapital och därmed makt. Det behövs en tredje väg. Det behövs en ekonomisk demokrati samt en utveckling av den politiska demokratin.

Vi socialdemokrater måste inse vilket arv vi har. Tage Erlander lyfte upp vad valfrihet för socialdemokratin betyder. I "Valfrihetens samhälle" lyfter Tage Erlander upp att genom att utveckla samhället och det samhället bär med sig kan människor uppnå verklig valfrihet. Det handlar inte om att kunna välja företag för att kunna göra saker utan valfrihet handlar om att människan ska kunna göra sina egna val utan att vara eller känna sig begränsad. Valfrihet handlar om mer. Det handlar om att genom demokratin kunna forma sitt eget liv och med hjälp av samhället ta ansvar för att man själv och andra ska kunna få samma möjligheter.

Jag anser att här finns socialdemokratins framtid. Vi måste våga använda demokratin och se till så att demokratin får lov att bredda ut sig inom alla områden. För om moderaterna, och de andra borgerliga partierna, försöker sätt stopp för det säger de också nej till demokrati och människans rätt att bestämma över sin egen framtid samt vara med och ta ansvar för att alla ska få lov att ha möjligheter i livet som inte är begränsade.

Det samhälle som vi har i dag är definitivt begränsande för oss alla, både som individ och som samhälle. De som däremot är vinnare är de som har gott om pengar. För dem fortsätter möjligheterna att finnas i överflöd. Ska det fortsätta att vara så?

Röda berget om att socialdemokraterna är ett antikapitalistiskt parti. Martin Moberg har tankar om programkommissionens förslag. Högbergs tankar skriver också om partiprogrammet. Ulf Bjereld i en analys av partiprogrammet. Markus Mattila om mer ideologi. Ola Möller skriver om att i nöden prövas staten. Johan Westerholm skriver om antikapitalism och socialliberalism.

13 kommentarer:

  1. Hej!

    Jag tycker att ditt inlägg präglas av begreppsförvirring: du blandar ihop "demokrati" och "samhälle"! Är det medvetet?

    Demokrati = folkstyre dvs 1 man = 1 röst på valdagen. På 2010-talet är det inte mycket man kan "utveckla" där i Sverige. Men kanske kan man utveckla "samhället"?

    Du drar dig inte heller för att plädera för "ekonomisk demokrati" (???!) vilket känns som ett obehagligt eko från 80-talets löntagarfondsdebatt. Har jag fel? MVH Karl

    SvaraRadera
  2. Det går att utveckla demokratin genom att demokratin ska genomsyra hela samhället. Ta till exempel inom äldreomsorgen. Demokrati här innebär att den enskilde får bestämma över hur insatserna den vill ha ska vara, se ut och när det ska ske. Detta ska ned på dag för dag basis.

    Samhället är ett verktyg för individen att kunna förverkliga sig själv. Ett demokratiskt samhälle är det bästa sättet.

    Jag pratar inte om löntagarfonder. Ska bara säga att dagens fondsystem är totalt idiotiskt som lägger all makt till banker och försäkringsbolag. Jag ska kunna styra det fondbolag jag är med i men det får jag inte. Egentligen kan man säga att dagens fonder är löntagarfonder men makten har tyvärr fastnar längst upp hos vissa personer. Har därmed denna form av ägande av företaget gjort det bättre? Har hushållningen av jordens resurser blivit bättre? Har arbetslösheten sjunkit och fler jobb skapats?

    En fråga. Varför är ekonomisk demokrati fel och farligt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har ju sett historiska exempel på sådana experiment t ex i gamla Östeuropa typ VEB i DDR (VolksEigener Betrieb). Jag tror inte du vill ha sådana. Inte heller jugoslavernas "arbetarråd" överlevde eftersom "arbetarna" ville ha så mycket som möjligt även när det inte fanns något.

      Problemet med "ekonomisk demokrati" är att de inblandade inte vill fatta obekväma beslut. De flesta förstår inte heller de komplicerade processer som pågår runtomkring och de vill inte eller det. De är bara intresserade av en sak: det skall bli pröjs den 25:e i lönekuvertet.

      Kom ihåg: folk tycker att det är så jobbigt att byta bank, telebolag, besluta om den egna pensionen eller försäkring. Och dessa saker är ändå så mycket enklare än att rösta om verksamheten på Volvo, Ericsson, Nordea eller
      Kirunagruvan.

      Så demokrati på valdagen JA, "ekonomisk demokrati" på arbetsplatsen; NEJ. Det är uteslutande en ägarfråga innanför det ramverk som samhället i demokratisk ordning tagit fram. Mvh Karl

      Radera
    2. Hej Karl.

      Inget av vad du just skrev har något som helst empiriskt stöd. Uppmanar dig att läsa på.

      1. Jugoslaviens problem var en klåfingrig stat och ett 100% "socialt" ägande, och det finns inget som helst empiriskt stöd för att arbetarkontrollen var ett problem i sig. Så ser inte ägarstrukturen i personalkontrollerade företag som baskiska Mondragon eller de amerikanska ESOP-företagen ut. Det finns enstaka personalägda företag med en ägandestruktur snarlik de Jugoslaviska (t.ex. John Lewis Partnership och Waitrose), men detta är ingen nödvändighet.

      2. Marknadsmisslyckanden gör antagligen att vi har en icke-optimal nivå av personalstyre idag. Ävem om arbetare skulle vilja låna pengar för att köpa loss en verksamhet eller starta en tillsammans så kommer de knappast få banklån på samma vis som en enskild entreprenör. Som ett enstaka exempel. Forskningen tyder på att personalkontrollerade företag är mer produktiva än kapitalistiska företag.

      3. Arbetare bryr sig inte enbart om vad de får i kuvertet den 25. Kruse, Blasi & Freeman publicerade nyligen Shared Capitalism at Work via respekterade NBER och Chicago University Press, där de t.ex. rapporterar att (s. 66) "Over half (57 percent) of workers in a 1986 BNA/Bruskin poll said they would trade their next pay increase for a share in the company, while 44 percent said this in a 1989 EBRI/Gallup poll" och att "most employees would prefer participation in decisions to having a share of ownership, and say that if they owned stock, they would not let management vote their shares on major corporate issues." Detta får också stöd i praktiken, då arbetare som är delägare inte vill sälja ut sitt företag ens för en 50% premium (KB&F s. 66) och att det finns överväldigande empiriskt stöd för att personalägda företag t.ex. undviker uppsägningar under en tillfällig nedgång i efterfrågan (se t.ex. Gabriel Burdin 2009).

      Radera
    3. Elin:

      Om mina "fördomar" som du hänvisar till:

      Du får gärna besöka "mij" (Museet för Jugoslaviens historia, du hittar kort information om det även på engelska på www.mij.rs/en) i Belgrad (vilket jag gjort tidigare iår) för en ordentlig genomgång av det jugoslaviska "experimentet". Där levererades det massvis med bevis bl a för "att arbetarkontrollen var ett problem i sig": man följde inte marknaden utifrån ett förändringsperspektiv utan ville oftast säkerställa att status quo skulle bevaras med säkrad lön den 25:e. Denna strategi funkar ett tag men förr eller senare slår verklighetens blodiga allvar till. Det största beviset borde väl ändå vara svaret på frågan: var finns de där fantastiska, konkurrenskraftiga produkter som detta eller liknande arbetarägda system utvecklat och överlevt?

      Att det finns här och där några små personalägda konstellationer är sant. Men deras andel är försummbar. Och att fatta obekväma beslut betyder bara i undantagsfall att ev NÄSTA löneHÖJNINGEN(!)skulle bytas mot inflytande i företaget. Jag har flera gånger under mitt långa yrkesliv sett på väldigt nära håll (... ja ... du avkräver ju mig empiri! ...) många exempel på då "arbetarna" (kollegorna) valde den lätta vägen isf kännbara uppoffringar för det aktuella företaget i kris.

      Jag håller fast vid det jag skrivit ovan utifrån MINA EGNA ERFARENHETER: de flesta vill absolut inte befatta sig med företagets ledning. Och en gång till ...

      Kom ihåg: folk tycker att det är så jobbigt att byta bank, telebolag, besluta om den egna pensionen eller försäkring. Och dessa saker är ändå så mycket enklare än att rösta om verksamheten på Volvo, Ericsson, Nordea eller
      Kirunagruvan.

      GJ & GNÅ! Karl

      Radera
    4. 1. Du kan uppenbarligen inte läsa. Jugoslaviens problem var det "sociala" ägandet. Arbetare hade inga incitament att återinvestera vinst eller ta in nya medlemmar, då ingen ägde företaget (man kunde inte köpa eller sälja sin andel, och återinvesterad vinst tillhörde "samhället"). Det rörde sig alltså om ett icke-ägande. Denna typ av ägande fungerar dåligt oavsett vem som är inblandad i val av styrelse eller "rådet". Det var alltså ägandeformen som var problemet, inte arbetarstyret. Det finns en omfattande empirisk litteratur kring detta och inte ens de mest marknadsliberala ekonomer hävdar något annat.

      2. Irizar, tills nyligen medlem i arbetarägda Mondragon, är Europas näst största tillverkare av busskarosser. John Lewis Partnership har 80000 anställda/ägare och utses ständigt till Storbritanniens bästa återförsäljare. Publix i USA, med 140000 anställda/ägare r ett liknande exempel (bäst kundservice, bäst arbetsplats enligt Fortune etc.). Eroski är Spaniens tredje största återförsäljare. SAIC som tills nyligen var helt personalägt, är en ledande högteknologiproducent med omsättning på 70 miljarder. Mondragon är Spaniens sjunde största företagsgrupp, och det första spanska företag som fick samarbeta med NASA i utveckling av högteknologisk rymdteknik. Osv. Du känner uppenbarligen inte till alla framstående personalkontrollerade företag runt om i världen, trots att de diskrimineras hårt av banker, har enorma problem med institutionell bias etc. Knappast "små konstellationer". Personalkontroll leder till ökad produktivitet visar seriös forskning. Dina personliga anekdoter betyder ingenting. Synd att du inte lyckats engagera dina anställda, du måste ha varit en mycket dålig ledare!

      Radera
    5. PS. Jag glömde förövrigt att nämna Arup, ett personalägt arkitekt- och konsultföretag som bland annat designade Öresundsbron och strukturen för nationalstadion i Peking. Exemplen på stora och enastående framgångsrika personalkontrollerade företag är som sagt många, trots att personalägda företag ofta har stora problem med att få banklån med mera (trots att de i genomsnitt är mer produktiva än kapitalistiska företag.

      Radera
    6. Elin:

      KF, SKB, HSB och Riskbyggen är gamla överlevare i Sverige. Har jag glömt någon av de större? Relatera gärna deras sammanlagda andel till hela ekonomin. I modern tid har det inte tillkommit några större(!)kooperationer i Sverige. Men jag känner till några mindre vindkraftverk. (I mitt kvarter fanns visserligen ett kooperativt dagis men det kollapsade efter ett halvår eftersom de inblandade inte kunde komma överens. Kommunen fick ta över verksamheten. Anekdotiskt?) Och du: jag har aldrig haft några egna anställda. Vad fick du det ifrån?

      Men: OM DU TROR på denna idé så fortsätt gärna med den och skapa "nya" Mondragon eller MIGROS (en stor livsmedelskedja, en kooperation i Schweiz, en annan överlevare från den "gamla tiden"). Jag har definitivt inget emot att folk engagerar sig i det de tror på och behåller frukterna av detsamma. Jag har inget mer att tillföra. MVH Karl.

      Radera
    7. Återigen ett raktigenom okunnigt inlägg.

      Jag trodde vi pratade om Ekonomisk Demokrati och personalkontroll av företag? De "kooperationer" du nämner är inte styrda av personalen. För mig är de inte mer demokratiska än McDonalds eller andra kapitalistiska företag där anonyma aktieägare väljer styrelse. De får hemskt gärna dö ut. De exempel jag gav är däremit personalägda verksamheter. Denna typ av företagande växer kraftigt i alla länder jag känner till, trots att de har mycket svårare att få lån och ofta inte ens har en egen juridisk form. I USA har denna företagsform vuxit med hela 10000% sedan mitten på 1970-talet (ESOP-företagen står för runt 10% av aktiemarknadens värde), då de har högre produktivitet än kapitalistiska företag och är bättre arbetsplatser för medarbetarna. I Italien utgör arbetarstyre också en allt större andel av ekonomin. I Sverige tyder allt på samma sak (dock är svensk statistik undermålig på denna punkt).

      Radera
    8. Jag förstår inte varför du slösar bort din tid på mig som "inte är läskunnig, allmänt okunnig, vars erfarenheter inte är relevanta eller anekdotiska" ...

      En gång till: lycka till i framtiden med dina personalstyrda experiment. Låt kapitalismen darra i sina grundvalar! MVH Karl

      Radera
    9. Jag ville bara påpeka att du hade fel i sak. Personalägande fungerar och utgör - trots att bankväsendet premierar vanliga företag - en allt större andel av ekonomin. Dina inlägg baserades alltså på fördomar. Sådant måste påpekas.

      Radera
  3. För mig är det självklar att samhällsutvecklingen och således produktionen ska stå under demokratiska beslut. Annars är ju demokratin totalt impotent.

    Sen är det såklart en skam att den offentliga sektorn inte tillåts ta till vara på alla sina fördelar gentemot den privata utan tvingas fungera enligt samma snävt ekonomistiska och byråkratiska logik.

    Den offentliga sektorn bör vara ett demokratiskt föredöme. Den bör sätta långsiktighet och mänskliga, sociala och ekologiska behov före rent ekonomiska motiv. Men icke! Detta måste ändras, inte minst genom att den offentliga sektorn reformeras i grunden så att den blir demokratisk. Låt de anställda inom offentlig sektor själva förvalta sitt arbeta. Låt lärare utse sin rektor. Låt sjukhuspersonal utse sjukhusledningen. Låt den statliga byråkratin omvandlas till demokratiskt utsedda representanter.

    Det skulle göra underverk och visa på den offentliga sektorns överlägsenhet.

    SvaraRadera
  4. Politikerna i Sverige och EU är inte så inkompitenta som dom vill att folk ska tro dom för en medveten global ekonomi för att sänka Sverige och EU till samma nivå som dom vi konkurerar med.
    Om 2 företag konkurerar och det ena företaget har 8 gånger högre lön vad händer???
    Det vet politikerna ändå vill dom konkurera med fattiga länder. Politikerna jobbar hårt för löneomstälningen som dom håller på med. Det enda valet för en som inte är rik eller har en hög utbildning är facism 1 stark ledare och murar. Det enda som kan rädda Sverige och EU är facism men nu går det snapt i EU så det kommer snart.

    SvaraRadera