fredag 4 januari 2013

Den sista dansen?

Nu i februari är det tänkt att de fyra partiledarna i (m)alliansen ska träffas hemma hos centerledarens föräldrar i Maramö och ingjuta ny energi i sitt bygge. Ett möte som kom till efter det att Annie Lööf i ett tal i Almedalen kritiserat hela (m)alliansbygget för att sakna nytänkande och energi. Mycket hopp ställs till detta möte och att något nytt ska komma fram. Troligtvis kommer det inte att ske utan hela mötet kommer att bli ett jaså.

(M)alliansen har problem. Den sidan ligger efter i opinionsmätningarna. Centerpartiet och kristdemokraterna lyfter inte i opinionen. Folkpartiet går sakta, sakta nedåt. Moderaterna pendlar både upp och ned. Regeringen är på defensiven och kan inte bedriva en politik som för Sverige framåt. Istället är det en politik som gör att samhället går sidledes och lite bakåt i sin helhet. Det kan bero på att (m)alliansens tankegods och syn på världen har helt och hållet byggts utifrån 1900-talets tänkande, inte 2000-talet. (M)alliansen är med andra ord en rest från förra århundradet.

Kommer mötet i Maramö innebära ett lyft för (m)alliansen?

Troligtvis kommer de borgerliga partierna att spela ned betydelsen av mötet. Detta för att människor inte ska bli besvikna av det magra resultat som riskerar att komma ut ifrån mötet. Även om borgerliga ledarsidor, som av någon anledning ser sig som oberoende, vill att mötet ska få fart på alliansen, liksom dess sympatisörer vill, kommer nog inte mycket att komma ut. Kanske kommer (m)alliansen överens om att ta fram en ny gemensam valplattform, kanske en och annan gemensam väljarturné och liknande. Det kommer att bli magert och inget lyft för (m)alliansen. Det är den sista dansen.

Det Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund och Göran Hägglund inte riktigt förstår är att (m)alliansen har spelat ut sin roll. Verkligheten har hunnit i kapp. Den politik de brinner för, och det samhälle de vill bygga, fick vi alla se hur fel den är i och med finanskrisen och den nu efterföljande lågkonjunkturen. En lågkonjunktur som högerregeringarna i Europa, inklusive Fredrik Reinfeldt, varit med och förvärrat. Hade EU och dess medlemsländer valt att gå en annan väg,, och satsa sig ur krisen, hade situationen varit en annan i dag.

I går fick vi läsa i, och se, i media två viktiga saker som visar att (m)alliansen inte är i takt med tiden. Mötet i Maramö har egentligen en enda uppgift. Det är att få fart på (m)alliansen, inte Sverige. Det måste vi alla ha med oss när vi ser på detta mötet. Det handlar inte om Sveriges framtid utan om (m)alliansen. Ett bevis på att dessa partiers ledare inte inser allvaret för Sverige.

I en nyhetsartikel kunde vå återigen ta del av ÖB:s tankar om det svenska försvaret. Vid en attack kan vårt land bara försvaras i en knapp vecka. Då är det inte hela landet det gäller utan bara en del. Det svenska försvaret är inte dimensionerat för att under en längre tid kunna stå emot ett anfall från en annan motståndare. Det är inte förvånande men för framför allt moderaterna är det en svidande kritik som riktas. En kritik som visar att denna regering inte har förstått hur verkligheten ser ut och hur sårbara vi är. Här har nu uppstått en ny konfliktyta i svensk politik som (m)alliansen trodde var i deras ficka. För oss svenskar är det mycket allvarligt att landet inte kan försvaras. Här behövs en ny politik.

Den andra nyhetsartikeln är en djupanalys av Fredrik Reinfeldts och regeringens jobbpolitik. Tillsammans med den ekonomiska politiken deras paradgren. Kritiken är svidande och satsningen i dess helhet är ett dåligt facit. Dagens Nyheter har gjort ett gediget arbete och gått utanför regeringens egna "källor". Oberoende granskare och experter har använts. För framför allt Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är detta en sågning som gör att regeringens, men framför allt, moderaternas prat om att att den sidan står för jobbpolitiken faller platt till marken.

Inget av detta kommer mötet i Maramö att handla om. Inte heller om de ökade klyftorna i Sverige, inte om den segregerande svenska skolan, inte om barnfattigdomen, inte om hur socialbidraget spränger alla vallar, inte om en försämrad äldreomsorg, inte om en försämrad sjukvård, inte om att Sverige halkar efter andra länder, inte om att Sverige i dag står i en svagare position än innan. Istället kommer allt fokus att ligga på att rädda (m)alliansen. Det visar att (m)alliansen inte är i takt med samtiden och bara tänker på sig själv. Därmed har också (m)alliansen spelat ut sin roll i svensk politik.

För oss andra står det klart, speciellt efter sågningen av Fredrik Reinfeldts och moderaternas jobbpolitik, att det i dag bara finns ett enda arbetareparti. Det är socialdemokraterna, framtidens arbetareparti.

Ola Möller undrar varför ingen tar bladet från munnen. Jämlikhetsanden om att nu får det vara slut med rumpan först politik. Röda berget skriver om Maramö. Martin Moberg om jobbpolitiken. Ola Möller skriver om arga unga män och den smärta de skapar. Bengt Silvferstrand om klassklyftorna i Sverige.

2 kommentarer:

  1. Med Centerpartiets nytänkande idéprogram tar man sig för pannan. Är det Thatcher-politik, platt skatt, fri invandrig och sänkta löner, månggifte som strider mot svensk grundlag och avskaffa skolplikten som är helt mot de Mänskliga rättigheterna som Annie Lööf tänker krysta fram när de borgerliga träffas i hennes tidigare hemort Maramö?
    Kanske inte konstigt att Fredrik Reinfeldt börjat snegla på SD och hjälp från Jimmy Åkesson. SD röstar ju redan i nio fall av tio med moderaterna, och har vid ett flertal tillfällen uppträtt i knätofs vid högtidliga tillfällen som ett grönt parti, något som man inte kan skälla moderaterna för att vara.

    K W

    SvaraRadera