tisdag 16 april 2013

Är du arg? Stanna kvar i socialdemokraterna.

Under några dagar har vi i media kunnat följa efterspelet av det som har skett i socialdemokraterna. En demonstration hölls utanför socialdemokraternas partihögkvarter igår. Nu går medlemmar ut och säger sig vilja lämna partiet på grund av detta. De anser sig vara besvikna och att socialdemokraterna har svikit. Personer som säger sig ha varit socialdemokrater hela livet tänker lämna partiet nu uppger media. Självklart har alla människor rätt till sin åsikt men samtidigt måste frågan ställas: Om man nu är så besviken, varför stannar man då inte kvar och försöker förändra?

För att kunna svara på den frågan tänkte jag börja i mig själv.

Jag har under hela mitt liv delat socialdemokraternas värdegrund och ideologiska bas. Redan som barn och ungdom fanns detta med i min familj men det var först när jag skulle rösta för första gången som jag gick igenom mycket noga vad detta egentligen innebar. Från den dagen när jag röstade och fram till i dag har socialdemokraterna varit det parti som jag har lagt min röst på men att rösta på ett parti är en sak. Att bli medlem är en annan. Vad var det som gjorde att jag gick med i socialdemokraterna?

För mig har socialdemokraterna inneburit mycket. Utan den politik som partiet förde och det land som man byggde tillsammans med väljarna skulle jag aldrig vara där jag är i dag. Jag hade aldrig fått göra klassresan och i dag arbeta med människor för att hjälpa och stötta dessa vidare i sina liv. Jag hade aldrig fått möjligheten att bo där jag bor eller få göra de saker som jag gör. Socialdemokraternas samhälle innebar att personer som jag fick möjlighet att förverkliga våra drömmar och ta oss bortom gränser. Självklart känner jag en tacksamhetsskuld för detta men också en beslutsamhet över att ett socialdemokratiskt samhälle ger människor mycket mer och mer möjligheter än vad alliansens gör. I ett borgerligt samhälle hade jag levt ett helt annat och begränsat liv.

Dock var det inte den borgerliga regeringens styrande av Sverige 1991-94 och det moras som den skapade som fick mig att gå med. Nej. Däremot var det den politik som socialdemokraterna levererade efter 1994 som fick mig att gå med. Jag blev faktiskt riktigt arg över att partiet gick in och sparade på de svagaste i samhället. Det var inte de som  hade levt över sina tillgångar och lurat landet. Istället för att överge socialdemokraterna valde jag att gå med. Jag ville se en förändring av partiets politik och tänkte att det bästa sättet att påverka är faktiskt att vara med och forma morgondagens politik.

För mig var fortfarande socialdemokraternas värdegrund och ideologi viktigt trots att jag var arg på den politik som fördes. Denna grund kände jag att jag inte kunde tulla på. För mig blev det däremot att utifrån detta finna kraften och idéerna för att gå med i partiet och vara med och påverka till det bättre.

Så varför säger sig människor vilja lämna partiet nu? Självklart är det som en protest mot något som man anser vara fel. Genom att lämna hoppas man på att partiet ska ändra sig eller åtminstone bär med sig detta som en påminnelse om att man har gjort fel. En del kanske anser att det som hänt var det sista som gjorde att bägaren rann över.

Det finns olika förklaringar och varje förklaring ska det visas respekt inför men samtidigt kan jag tycka att vill man ha förändring ska man arbeta inom systemet för att förändra det. Det är då som förändringar kan ske och nya vägar beträdas som är bättre än de gamla. Jag utgår ifrån att dessa personer delar socialdemokraternas värdegrund och ideologi. Det de är arga över är enskilda politikers agerande. Borde det därmed inte vara bättre att inte bara stanna kvar i partiet utan också få fler att gå med så att förändringar kan ske?

Genom att överge socialdemokraterna skapas inte den förändring man vill se. Istället förstärks det andra som inte ses vara något bra. Ett parti är i ständig utveckling när det handlar om organisation, analyser av nuet och framtiden med mera men det som utgör dess grund förändras inte. Socialdemokraternas värdegrund och ideologi är det som finns kvar som en kärna. Det är däremot enskilda politikers agerande som skapar problem. Det är därmed det som man ska ta itu med.

Att välja bort är enkelt och kanske en del av hur dagens samhälle fungerar men vill man se förändringar ska man gå med eller stanna kvar och arbeta tillsammans med andra för att åstadkomma detta.

Claes Krantz ställer krav. Marta Axner om islamofobi och drevet. Annika Högberg har tankar om det som har hänt. Peter Högberg skriver också om det som har hänt.   Anders Borg och hans klena vårbudget förtjänar kritik. Ola Möller om Anders Borgs budget. Martin Moberg och Peter Johansson skriver också om budgeten. Johan Westerholm tycker synd om Omar Mustafa.

5 kommentarer:

  1. Jag lämnar inte socialdemokratin, någonsin, även om flera inom V vill att jag ska göra det. Jag är inte arg för detta trams med Omar, vars tillsättning har gått i de tecken som blir när man tror att partiet är en röstmaximerings maskin och en alibi islamist ska in i VU lite snabbt, för att man tror det ska ge röster. Det är samma sorts trista röstfiske som de gör som är besatta av att " valen vinns i mitten" och kör en alliansen light version när det är opposition, och tvingar fram en ohållbar kompromiss när det gäller vinster i välfärden i stället för ett rakt klart nej! av ideologiska skäl. Det var dessutom påtagligt att så länge det inte finns kuraget i ledningen att gå till val på höjda skatter, finns det ingen vidare bra och trovärdig sysselsättningspolitik om man nu inte vågar begrava det finanspolitiska ramverket. Det ENDA på en LÅNGSIKTIG och STRUKTURELL nivå som kan fixa sysselsättningen på ett sätt som Löfven lovat är SKATTEHÖJNINGAR och en SATSNING PÅ OFFENTLIG SEKTOR. Allt kosmtiskt med lite matchning på AF, lite utbildning, lite infrastruktur som man delar ut som godis på S kongressen är patetiskt, get inte de stora effekter man intalar sig, och gör inte att man kan hålla löftet att sänka arbetslösheten till hälften som lovat. MEN denna politik som jag beskriver, om man försöker konkretisera den och formulera den, då kommer de där nissarna och säger, det går inte, vi förlorar i Stockholm då, och då är det slut med partiet, för att vi inte fjäskar tillräckligt för den bortskämäda medelklassen, alla dessa som inte fattar, att S inte är ett rosafärgat folkparti, utan ett parti av socialdemokrater, som vill förändra det rådande omänskliga kapitalistiska systemet till en kapitalism med mänskligt ansikte, och vidare mot en leende socialism. Det är i den här ideologiska diskussionen som hela S kongressen brustit nyss, och som partiet fortsätter att brista, än så länge, men jag hoppas och tror att det kommer en väckelse, inom s, ideologiskt, värderingsmässigt och moraliskt. I alla fall tänker jag arbeta för åtminstone väcka diskussionen som kan leda till detta, inte minst på facebook, - där alla som vill ifrågasätta vad jag skriver, och även de som vill hålla med kan adda mig.. MEN; lämna partiet... aldrig i livet.

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  3. Det FINNS en höger och vänsterfallang trots att man låtsas att så inte är fallet. Är du arbetare är det svårt att släppas fram. Har du inte varit med i SSU som ung är det också svårare. Man behöver inte bara reagera på senare händelser för att ifrågasätta om det värt de 350 kr för att bara få agera gipsdocka i ett parti som inte släpper fram folket längre.

    SvaraRadera
  4. Fjäsket för Stockholmsmedelklassen har splittrat partiet. Man måste se sanningen i vitögat. Vi fattiga innerstadsbor lämnar partiet nu för vi ratas. Det är förfärligt.De sviker vårt ursprung.

    SvaraRadera
  5. Den senaste veckan har vi fått åse ett fantastiskt självmål av Socialdemokraterna!
    För mig verkar det som en Cat-fight (VP vs YJ?) drivits till otroliga proportioner. Efter det som framkommit i media de senaste dagarna kan folk med rätt ifrågasätta om Socialdemokraterna är regeringsdugliga.
    Först och främst borde valberedningen ha offentliggjort sina förslag i god tid före kongressen. Hur skall någon normalt funtad person kunna tro att kongressen varit mygelfri och okorrumperad när förslag till företrädare läggs fram några minuter före omröstningen? Det borde införas i stadgarna att valberedningen skall tillkänna ge sina förslag minst tre veckor före kongressen och att nomineringar skall vara öppna och valberedningen tillhanda senast två månader före kongressen.
    Om nu Omar är olämplig som partirepresentant, varför nominerar de då honom? De som nominerar en kandidat bör ju ha screenat kandidaten. Tanken slår mig att han var ett vapen i CAt-fighten och sådana vapen hör inte hemma i ett demokratiskt parti. Därför frågar jag mig om VP egentligen är lämplig som partirepresentant. Hon agerar självsvåldigt men vågar för tillfället inte möta pressen. Det är kanske inom Stockholms Arbetarkommun som de bör tänka efter vilka representanter som kan göra Socialdemokraterna till ett trovärdigt regeringsalternativ.
    Slutligen måste jag säga att partiledningen borde ha agerat. Omar var ju trots allt vald av kongressen, då förtjänar han också partiledningens fulla stöd, eller var det så att partiledningen blev överrumplade vid styrelsevalet? När det nu höjs röster om vilka Socialdemokraterna vill regera tillsammans med vill jag komma med ett litet inlägg: -Vilka representanter avser Socialdemokraterna göra till ministrar när de vunnit valet 2014?
    Om inte dettta besvaras tydligt kommer Socialdemokraterna inte att ses som ett trovärdigt regeringsalternativ!

    SvaraRadera