söndag 23 juni 2013

Ännu ett förlorat år

Sveriges befolkning är i dag på över 9,5 miljoner individer. Det är mer än tidigare i svensk historia. Det ställer krav på att befolkningen får tillgång till välfärd, arbete och bostäder. Inom alla dessa områden gör Sverige allt sämre ifrån sig. Det behövs byggas minst 40 000 bostäder varje år för att människor ska ha möjlighet att få ett eget boende men tyvärr byggs cirka 20 000 bostäder. På det sättet skapas ett underskott som kanske uppfattas som något bra eftersom det upprätthåller ett högt pris på de bostäder som finns, vilket gör att folk kan ta lån på dessa bostäder, men det skapar bostadsbrist som inte bara slår mot den enskilde utan också mot arbetsgivare och samhällsekonomin i stort. Sverige är i dag i en bostadskris. Det är dags för en förändring.

För den som äger sin bostad kan det verka vara bra att det råder bostadsbrist. Det ökar konkurrensen om de objekt som är till salu och därmed kan priset trissas upp. Samtidigt ger det ägaren en möjlighet att ta mer lån då värdet av huset sätts som pant. Dock gör detta att lånebördan hos det svenska folket ökar allt mer vilket hotar hela samhällsekonomin. Det skapar också inlåsningseffekter då de högre priserna gör att bara vissa har råd att köpa. De som skulle behöva en ny bostad för att kunna flytta dit jobben finns har ingen möjlighet till detta då priser på villor och bostadsrätter är alldeles för höga.

Tanken med svensk bostadspolitik har varit två:

1: Ha ett eget boende. En bostad har setts som en social rättighet. Tak över huvudet har setts som något som alla ska ha rätt till. Det ska vara en bostad till bra standard som människor ska kunna bo i. Samtidigt har tanken också varit den att den som vill äga sin bostad ska kunna göra det också. Den som har velat hyra sin bostad ska få göra det. Utifrån det tänkandet utvecklades bostadsmarknaden till att bli en marknad för den enskilde och inte fastighetsbolagen.

2: Underlättar för den enskilde att bosätta sig där jobben finns. Tanken var också att se till att bostadsmarknaden byggde bostäder där det behövdes i den mängd som efterfrågades. Det innebar att bostäder ska byggas mer där jobben finns för att människor ska kunna flytta dit och få ett arbete. Det gynnar det lokala och regionala samhället där jobben finns då nya invånare innebär ökade skatteintäkter och att jobben inte bara stannar kvar utan också blir allt fler.

Vi kan se i över 135 kommuner hur bostadsbristen gör sig allt mer påmind. Det låga bostadsbyggandet i landet inträdde efter det att alliansen fick ta över styrandet. Direkt såg Fredrik Reinfeldt till att ta bort olika stödformer för att marknaden skulle själv klara det. Vad som hände var att bostadsmarknaden sjönk ihop som en badboll som det har gått hål i. I dag byggs det bara hälften av den mängd bostäder som behövs.

I Ystads kommun har det låga bostadsbyggandet, eller rättare sagt bristen på bostadsbyggande i kommunen, gjort att befolkningsökningen försämrats rejält. 2011 ökande befolkningsmängden med 89 personer. I fjol var det 131. I år har första halvåret inneburit en minskning av befolkningsmängden. Första kvartalet hade man minskat med 82 personer. Målet för kommunen är en befolkningsökning på en procent, vilket har inte nåtts sedan 2006 och 2007. För att öka krävs fler bostäder, många fler. I Ystad finns det en bostadskris.

Människor vill ha ett eget boende men får inte det. Människor vill flytta dit jobben finns men får inte möjligheten. Kommuner vill ha ökad befolkning men får inte möjligheten. Arbetsgivare vill ha tag i fler nya medarbetare men får inte den möjligheten. Allt detta slår hårt mot samhällsekonomin i sin helhet. Det behövs nu en politik som vill sätta fart på landets ekonomi. I detta har bostadsbyggandet en central roll.

Martin Moberg skriver om bostadspolitiken. Bengt Silfverstrand om att verkligheten lutar åt vänster. Bo Widegren tar itu med nyliberalen Petter Birgersson. C G Karlsson skriver om skolan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar