söndag 29 december 2013

Har Fredrik Reinfeldt ett regeringsalternativ?

Så här på slutet av året är det vanligt att det gångna året summeras ihop och blicken riktas framåt. Det sker även inom politiken. Gör vi det kan vi se att alliansens fasad och sammanhållning håller på att spricka och det lovar inte gått för den sidan.

Under året som har gått har stödet för alliansen minskat. Opinionsvindarna har vänt. Stödet minskar för alla partierna. Moderaterna har backat mest men samtidigt har stödet för småpartierna sjunkit. Kristdemokraterna har varit under gränsen till riksdagen flera gånger och cirkulerar kring fyra-procentsspärren. Centerpartiet har också rutschat ned till denna nivå. Under vintern och våren skedde en del saker som gjorde att förtroendet för partiet rasade. Partiet är fast förankrat runt spärren. Det har skrivits spaltmeter om båda dessa partiers problem.

Ett parti som inte har fått så mycket uppmärksamhet för sin nedgång är Folkpartiet. Troligtvis för att det har befunnit sig ändå lite ovanför spärren med 1-1,5 procent och haft skolfrågan som sin viktigaste politiska fråga. Just denna fråga har troligtvis ansetts göra att partiet inte skulle kunna närma sig spärren. PISA-rapporten har ändrat på hela detta resonemang. Folkpartiet riskerar nu att liksom de andra två att börja cirkulera kring fyra-procentsspärren. Nedgången har fortsatt efter PISA-chocken.

Det gör att kristdemokraterna, Centern och Folkpartiet har hamnat i ett läge där de kretsar kring fyra-procentsspärren, eller närmar sig allt mer. För dessa tre partier handlar 2014 om att överleva så pass länge att de kan få stöd av väljarna för att kunna vara kvar i riksdagen. För att göra det måste partierna bryta sig loss från moderaternas skugga och börja dominera den politiska debatten. Problemet är att alla tre partierna har trovärdighetsproblem. Väljarna vet inte riktigt varför de ska finnas till.

Centerpartiet försöker nu att påbörja denna utbrytning genom Annie Lööfs utspel om vinster i välfärden och att moderaterna och Folkpartiet håller på med populism i frågan. Det är smällar som viner inom alliansen och får nog en och annan att höja på ögnbrynen. Annie Lööf gör detta utifrån, förutom att hon är nyliberal, att säkra upp röster till partiet. Även om det finns borgerliga väljare till M och Fp som vill att vinstintresset ska upphöra finns det andra som vill ha det kvar. Dessa väljare kan komma att se Centerpartiet som ett parti att lägga sin röst på istället.

Folkpartiet har fått en rejäl utförslöpa nu med PISA-chocken. Partiet utmanas av moderaterna på skolområdet och kommer att få fightas rejält för att klara sig kvar. Folkpartiet kommer nog också i vår att attackera de andra partierna inom alliansen, framför allt moderaterna. Skolfrågan kommer man nog att försöka fånga upp igen men jämställdheten kan bli en annan fråga att lyfta mer rejält.

Kristdemokraterna har innan haft sjukvården och omsorgen men partiets kramande av vinstintressent och därmed den så kallade valfriheten fungerar inte. Båda dessa saker har inte förbättrat kvaliteten. Istället har den försämrats. Kd har därmed förlorat detta, speciellt då det inte ser verkligheten utan försvarar det som går fel.

Alliansen i sin helhet uppfattas som tröttkörd, saknar nya idéer, kör på i samma gamla spår samt står för en politik som försvaras trots att alla kan se att verkligheten ser annorlunda ut. Exempelvis detta prat om att pengar satsas nu mer inom välfärden än någonsin tidigare från alliansens sida krockar brutalt med den verklighet som allmänheten ser varje dag. Regeringen får därmed ett trovärdighetsproblem.

Väljarna har börjat att leta efter något annat och är nyfikna på den politik som socialdemokraterna vill föra. Det finns ett intresse för det. Det går bland annat att se dels i opinionsmätningarna men också i mätningarna över vilken partiledare som man har störst förtroende för och i de frågor som prioriteras. Alliansen har backat i alla dessa och förlorat fråga efter fråga. Det som moderaterna har varit etta i rörande ekonomi och partiledare är i dag utraderat.

Samtidigt som väljarna letar efter ett nytt och bättre alternativ börjar partierna i alliansen att slåss med varandra. Anne Lööfs utspel förra sommaren om en tröttkörd alliansen var bara ett steg bland andra. Det som nu sker är en förlängning och kommer att accelerera mer. Det handlar om det egna partiets överlevnad. Vilka som gör det avgörs i valet 2014. Frågan är därmed om Fredrik Reinfeldt verkligen har ett trovärdigt regeringsalternativ. Kampen inom högersidan har därmed börjat.

Ola Möller funderar över politiken för S. Britta Sethson om den så kallade massinvandringen. Martin Moberg diskuterar vissa politikers inställning till arbetslöshet och sjukdom som att det är något som väljs av fri vilja. Dagens Arena sammanfattar året som gått.

7 kommentarer:

  1. Vilka partier vill du att Socialdemokraterna ska samarbeta med?

    Alexander

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi går till val för att få mandat att bilda en socialdemokratisk regering. Vilka som vi eventuellt ska samarbeta med överlåter jag till andra att fundera över.

      Radera
    2. Fast du kanske har en åsikt?

      Alexander

      Radera
  2. Nja, tror inte att väljarna är speciellt nyfikna på vad S har att erbjuda vilket är ganska, för att inte säga mycket, tunt.

    När vi har en regering som under den senaste mandatperioden antagligen uträttat mindre och presterat sämre än någon tidigare demokratisk folkvald regering i Sveriges historia kan även ett något mindre dåligt alternativ te sig lockande. Tyvärr är det bara och konstatera att kompetensen bland våra folkvalda verkar falla snabbare än Sveriges ranking i PISA-undersökningarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker nog att socialdemokraternas förslag så här långt är genomtänkta, fylliga och knyter an till framtiden.

      Radera
  3. Håller med Leif. Väljarna är inte ett dugg nyfikna på Socialdemokraternas politik. Däremot är de trötta på Alliansens politik. Socialdemokraterna, med stöd av V och MP, kommer att vinna valet 2014. Det har varit klart sedan länge. Du kan nog redan börja planera för den överklasstillvaro en riksdagsplats innebär, Roger.

    // Jan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Här planeras aldrig för sådant. Nej. Jag vet var jag kommer ifrån och kommer aldrig att glömma det. Jag har det med mig alltid. Är från arbetarklass och stolt över det. Det jag fick med mig från barndomen om att arbeta hårt, göra rätt för sig och kämpa för andra människor finns med och driver mig framåt.

      Radera