onsdag 22 januari 2014

Arbetslöshetens förlamande grepp

Vad har hänt med arbetslösheten? Utifrån media och allianspolitiker verkar arbetslösheten vara något abstrakt som Sverige inte längre behöver oroa sig för. Hjulen snurrar lite bättre och det pratas om att arbetslösheten ska minska. Utifrån tystnaden verkar det vara som att massarbetslösheten halveras men prognoserna pratar bara om 0,3 procent och inte mer. Det är lite av glädjestämning så pass att den moderatledda regeringen inte har lagt en enda ny idé om hur massarbetslösheten ska gå ned rejält. Det är dags för en förändring för arbetslösheten finns runt omkring oss och vi kan alla drabbas.

Våren 2011 fick jag reda på att jag fick inte arbeta vidare på Sydskånska gymnasiet. Orsaken var att det var för få elever som hade sökt till skolan och därmed var det för många lärare kvar. Utifrån turordningslistan var det min tur att gå. Jag skulle bli arbetslös. Beskedet var en chock även om jag visste att jag låg i farozonen. Under ett par år hade jag fått se den ena kollegan efter den andra gå på grund av att för få elever sökte till skolan. Med chocken följde också en rädsla. Vi i familjen diskuterade mycket hur det skulle bli om jag inte fick tag i ett nytt arbete. Ekonomin skulle försämras och allt som har med det att göra. Livet skulle förändras. Det var många diskussioner och man var ledsen ofta.

Jag var kvar till min sista arbetsdag i början av november det året. Under tiden fram till den dagen sökte jag arbete efter arbete men fick inte napp. Jag gick ut i arbetslöshet utan något nytt arbete. En period av osäkerhet, ledsamhet och nedstämdhet följde. Jag sökte arbete aktivt. Det ena arbetet efter det andra men inget napp. Sedan släppte det och jag kommer ihåg känslan av att bli kallad till en anställningsintervju. Det var en härlig och glädjefull känsla som jag fortfarande ryser av när jag tänker på det.

Tur var behövde jag bara gå arbetslös i två månader. Sedan var jag ute och arbetade igen i ett arbete jag fortfarande har kvar och brinner enormt för. Den känslan när min huvudarbetsgivare ringde, och erbjöd mig anställning kommer jag aldrig att glömma. Glädjen strömmade ut ifrån magen och spred sig i hela kroppen. Jag var i Malmö när det hände och fick stanna upp när jag var ute och gick, efter att ha varit på ett möte. Efter att jag hade tackat ja och avslutat samtalet var det som att sväva på moln. Jag till och med jublade högt. Jag ringde min fru och vi var jätteglada. Den kvällen kunde vi båda slappna av för första gången sedan våren det året. 

Min berättelse är inte unik men det är dags att vi lyfter fram de arbetslösas berättelse och sätta dessa i centrum av arbetsmarknadspolitiken. Regeringen har inte lagt en enda ny idé om hur massarbetslösheten i Sverige ska lösas. Arbetslösa vill inget hellre än att ha ett arbete. De kämpar dag ut och dag in med att söka arbete, prata med arbetsgivare, vissa startar egna företag medan andra tittar närmare på hur man kan öka sin anställningsbarhet genom att studera. Arbetslösa letar med ljus och lykta efter ett arbete och därmed en trygg framtid. Därmed måste regeringen komma med fler skarpa förslag nu för hur massarbetslösheten ska sjunka genom att ekonomin klarar av att skapa alla de arbetstillfällen som behövs.

Varje gång Fredrik Reinfeldt och Anders Borg talar om arbetslösheten och arbetslösa blir jag besviken. Det är nedlåtande kommentarer samtidigt som de ser arbetslösheten som en abstrakthet som verkar ha löst nu när ekonomin verkar bli bättre. Det är en inställning från den moderatledda regeringen som skapar problem och gör att massarbetslösheten består.

Jag har varit arbetslös i flera omgångar sedan jag gick ut i arbetslivet som 19-åring. Varje gång har samma känsla funnits av rädsla och liknande men nu senast var rädslan förstärkt. Orsaken är att det inte längre handlade om att jag själv blev arbetslös. Även min fru drabbades. Mina tankar gick till henne och hur hon skulle ha det med all oro för framtiden. För egentligen är man aldrig ensam när man är arbetslös. Det finns oftast en familj med som också drabbas. På varje arbetslös går det minst en person till. Det handlar om närmare en miljon personer i vårt land, med en arbetslöshet på över 400 000 personer, som drabbas av massarbetslösheten i vårt land.

Det är dags att vi berättar deras berättelser i alla sammanhang. Det är dags att det blir ett slut med att media och allianspolitiker ser massarbetslösheten som en abstrakthet och verkar ha blivit löst. Massarbetslösheten är här och kommer att bestå under flera år framöver. Det är dags för en förändring och den förändringen tänker jag kämpa stenhårt för. De arbetslösas berättelser ska jag kämpa för att de ska komma fram i svensk politik i olika forum.

Personal tvingas ut i arbetslöshet hos SJ. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar