måndag 27 januari 2014

Investera i morgondagens generationer

Våra barn och ungdomar är vår gemensamma framtid och vårt gemensamma ansvar. Varför tar man inte det då? Exempelvis lever runt om i vårt avlånga land tusentals barn i det som vi kallar för barnfattigdom. De lever i familjer som dagligen får kämpa för att ekonomin ska gå ihop. Ofta går den inte ihop. Dessa barn har hamnat i en situation som kommer att följa dem genom hela livet. Det går inte att vifta bort och säga att barn i andra länder har det sämre. Det är att förneka detta och peka ut barnfattigdomen som något personligt inte något som berör oss alla. Jag anser att vi måste göra något åt detta på allvar och ta ansvaret fullt ut.

Jag kandiderar till riksdagen i år. I två tidigare blogginlägg har jag fört fram de första två orsakerna till varför jag ställer upp och vad för frågor som jag vill driva. I dag kommer den tredje orsaken. Det handlar om att vi måste investera i våra barn och ungdomar. Barnfattigdomen måste åtgärdas fullt ut.

Det är otroligt att vi i dagens Sverige, med all den rikedom som finns, fortfarande har barn som lever i förhållanden som är barnfattigdom. Det är en situation som skapar begränsningar, som leder till ökad risk för utanförskap och som försvårar deras möjligheter in i framtiden. Samtidigt med detta har barnfattigdomen gjorts till något som av vissa anses mer handla om den enskilda familjen och att den inte gör vad den kan för att ta sig själv loss ifrån det. Inte ett problem som vi gemensamt måste lösa.

Jag anser att vi måste gemensamt investera i våra barn och ungdomar. Det är ett samhällsansvar. Varje barn som lever i barnfattigdom är en förlust för oss alla. Vi måste investera i barnen och i deras familjer. De är ingen utgift utan en investering i nuet och framtiden. Sverige har inte råd med att någon hamnar utanför.

Tyvärr är det så att i kristider är det bland det första som sker att välfärden minskas. Direkt är man inne och skär ned inom detta viktiga område. Fritidsgårdar stängs, antalet barn i varje förskoleklass och klass ökar. Antalet barn i barngrupperna inom förskolan ökar. Musik- och kulturskolor får se sina budgetar minska, lärare avskedas med mera. Allt det som behövs för att ge barn och ungdomar utökade möjligheter tas bort, vilket i sin tur leder till begränsningar.

I Ystad har vi sedan 2008 kunnat se hur försörjningsstödet (socialbidraget) ökar från 6,8 miljoner till 12,6 miljoner kronor 2012. Beräkningarna för förra året tyder på minst samma nivå som 2012. De som är arbetslösa respektive sjuka har blivit fler när det handlar om vilka grupper som får försörjningsstöd. I dessa familjer lever det också barn. Barnen drabbas av de försämringar som har skett när det handlar om a-kassan och sjukförsäkringen. Det här går igen i hela Sverige.

Till detta ska vi lägga till att många som arbetar får inte ekonomin att gå ihop. Speciellt är det så för ensamstående föräldrar. Trots att de bor billigt, handlar billigt med mera räcker inte lön och barnbidrag och liknande. Ofta arbetar de deltid men även de som har heltid har för låga löner. I Sverige har vi, liksom i exempelvis USA och Storbritannien, arbetande fattiga. Människor med arbete och lön men som inte klarar sig på detta. Även i familjer med två finns dessa problem.

Vi måste nu ta tag i detta. Försämringar i försäkringssystemet, för låga löner, deltider eller timanställningar, nedskärningar i välfärden med mera skapar problem för våra barn och ungdomar och deras familjer. Förändringar måste till. Tyvärr har barnfattigdomen nästan försvunnit från den politiska dagordningen men jag anser att den är en av de absolut viktigaste frågorna som måste det måste till hållbara lösningar. Om jag får väljarnas stöd kommer detta att vara en av de saker som jag kommer att arbeta med. För vi ska investera i våra barn och ungdomar och i deras framtid.

I morgon och övermorgon kommer två blogginlägg till om varför jag vill till riksdagen. Sedan kommer jag att fördjupa mig i de olika punkterna och vad som kan göras inom respektive område.


3 kommentarer:

  1. "Barnfattigdomen" har sjunkit om man tittar bakåt rejält. Den var som värss under S-regeringar långt tillbaka i tiden.

    Alltså har både S-regeringar och allians lyckats att arbeta ner den.

    När det gäller "relativ fattigdom" så är frågan vad en familj ska ha för att inte betraktas som fattig, en del av dina partikolleger utbrister förfärat att barnet inte kan ha senaste mobilen, senaste playstation etc. Godnatt.

    VEM är det då som lever i relativ fattigdom. Om man betraktar statistiken från SCB så avslöjas den mörka sidan av en i sig generös asyl/flyktingpolitik som vill väl men som hamnat totalt fel i sin välvilja ...

    Arbetslösa eller i arbetsmarknadspolitiska program (från SCB) :
    Svenskfödda: 7.5%
    Flykting- och anhöriginvandrare: 23.1%

    Andel i gruppen långtidsarbetslösa som är utlandsfödda : 43% och snabbt ökande.
    Andel i gruppen som uppbär ”socialbidrag” som är utlandsfödda : 60% och snabbt ökande.

    Som politiker borde DU analysera detta och dra korrekta slutsatser, förmår du det ?

    SvaraRadera
  2. Följer kontinuerligt denna blogg men undrar över varför jag inte får några kommentarer publicerade. Är det inte meningen att olika åsikter ska komma till tals och därmed debattera?

    Karl Persson Västerås

    SvaraRadera
  3. SCB är den neutralaste vi har då det gäller statistik.
    Många övriga har intressen i det de har statistik om-

    Sedan ser det ut som Disenfeldt har hål i huvudet.
    Kolla hans blogg:
    http://disenfeldt.blogspot.se/

    SvaraRadera