söndag 2 februari 2014

Det börjar likna 2006 min själ

I dessa dagar presenteras intressanta opinionsmätningar av den ögonblicksbild som väljarna levererar. En bild som visar att den sittande alliansregeringen har stora problem medan oppositionen med socialdemokraterna i spetsen ökar sitt försprång. Många på allianssidan försöker ingjuta mod i de sina och hänvisa till hur det gick 2010. Likartat läge med alliansen som segrare. Problemet för den sidan är att valet i år påminner mer om 2006 än 2010.

Inför valet 2006 fanns en trötthet bland väljarna på socialdemokraterna. Väljarna ansåg att det fanns problem i samhället som inte lyftes upp. Rätt frågor ställdes inte och därmed kom inga nya idéer enligt väljarna. Alliansen såg sin möjlighet att högg direkt. Här kom ett alternativ som ställde frågorna och hade idéer på hur det skulle lösas. Den sidan fick förtroendet.

I år har vi en liknande situation. Väljarna är trötta på alliansen. Det finns en rad problem och utmaningar som det inte tas tag i. Inte ens de gamla idéerna fungerar (här finns en stor skillnad då socialdemokraternas agerande under sin sista mandatperiod ledde till en politik som gjorde att de ekonomiska hjulen kom att snurra snabbare, vilket alliansen fick skörda frukterna av det första året vid makten) längre. Ojämlikheten ökar, klassklyftorna ökar, skolresultaten försämras, massarbetslösheten har bitit sig fast på hög nivå och väljarna uppfattar det som att för att få ned den är alliansen i behov av en bättre konjunktur då den själv inte kan få ned den. Välfärden har brister och går sönder. Människor känner sig osäkre på framtiden. Antalet unga sjukskrivna ökar, liksom sjukskrivningstalen i sin helhet. Sjukvården har brister och går på knäna, likaså äldreomsorgen. Kollektivtrafiken fungerar inte.

Det är här som väljarna befinner sig. Jag noterar att alliansen försöker distansera sig från denna verklighetsbeskrivning utifrån att det är socialdemokraterna som för fram detta negativa. Det är ur det perspektivet vi ska se talet om att aldrig någonsin tidigare har välfärden fått så mycket resurser. Därmed ska det fungera. Det är att säga till väljarna att deras upplevelse och verklighet stämmer inte. Därmed binder alliansen ris till egen rygg.

Regeringen ses därmed med negativa ögon och någon som inte längre sitter på svaren. Regeringen svarar inte på väljarnas frågor utan väljer att skylla på andra och socialdemokraterna. Ansvar är inget som man bryr sig om. Väljarna å sin sida talar då om för regeringen vad man tycker med lägre stöd för alliansen.

Samtidigt kommer socialdemokraterna fram på ett annat sätt än tidigare. Partiet ställer rätt frågor och kommer nu med svar på hur saker och ting ska lösas. Det som har kommit fram så här långt verkar väljarna gilla. Belöningen är i form av att S anses ha bäst politik inom allt fler frågor som ligger väljarna varmt om hjärtat men också i högre opinionsstöd.

Valet 2014 kan mycket väl därmed jämföras med 2006, något som allianssidan inte vill veta av. Det gäller för oss socialdemokrater att öka tempot och arbeta än intensivare för att väljarnas stöd ska öka och därmed att valet 2014 blir ett av de bästa för socialdemokraterna under 2000-talet så här långt. För vi ska komma ihåg att denna ledning kan rasa ihop snabbt och valet kan bli en onödig nagelbitare. Den som tror det är klart kan glömma det. Det krävs stort och hårt arbete.

Katrine Kielos skriver om vikten att ha en socialdemokrati som tänker utifrån 2000-talet, ej 1990-talet. Martin Moberg skriver om att valsegern är nära men ändå så långt borta. Fredrik Antonsson skriver om ingen rök utan eld. Ola Möller lyfter upp att valet inte är ett brädspel. Joakim Jonsson tar upp att Lena Mellin kan få rätt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar