lördag 13 februari 2016

En politik för människor i en finanskris

När finanskrisen slog till var det människor i vårt land som från en dag till en annan gick från att ha ett arbete med trygg inkomst som det gick att planera utifrån till att ta sig in på Arbetsförmedlingen och anmäla sig som arbetslös. I en hel del familjer var det båda föräldrarna som blev arbetslösa samtidigt. Med en låg a-kassa kastades människor in i en stor osäkerhet där fattigdomens långa klor låg runt hörnet. Samtidigt som finansvärlden garanterades miljarder av skattebetalarnas pengar. Det måste till en förändring för så för det inte längre vara.

Vi har flera gånger fått höra att finanssektorn med bankerna i centrum är ekonomins blodomlopp och för viktiga för att gå omkull. Det må vara sant men vem har sagt att det ska vara så. I Sverige har vi fyra storbanker som dominerar marknaden. Konkurrensen är inte den bästa då bankerna göra stora vinster i tiotalsmiljarderkronors klassen var och en av dem. Detsamma gäller banker i exempelvis USA och Storbritannien. Vid finanskrisen 2008-09 fick de stora bankerna statliga stöd på många miljarder kronor världen över. Samtidigt som vanliga människor gick rakt ut i arbetslöshet och för många miljoner av dem i fattigdom.

Finanskrisen 2008-09 visade med all tydlighet att vi har ett ekonomiskt system som är kraftigt riggat till finansvärldens och storbolagens fördel. Världens en procent rikaste människor äger gemensamt mer än 99 procent av alla oss andra. 62 stycken av världens rikaste äger mer än 3 500 000 000 människor i världen.

Det fanns och finns här ett perfekt tillfälle för socialdemokratin och den samlade progressiva vänstercentrumpolitiken att komma med en annan politik. Tyvärr har nyliberalismen, som styrt det ekonomiska och politiska tänkandet de senaste 35-40 åren, haft starkt grepp om politikers tänkande. Socialdemokratin sågs som en räddare av många väljare och fick en möjlighet att ställa saker till rätta men det gjordes inte. Stram ekonomisk politik där huvudmålet var att minska på underskott och statsskulder gjorde att krisen förvärrades i EU och Europa. Något som sju år senare fortfarande styr vår kontinent.

Det socialdemokraterna och den samlade vänstercentrumpolitiken behöver göra är att presentera vad man själv skulle vilja göra. En viktig pelare i det är att aldrig lämna de arbetslösa åt sig själva. Människor som riskerar arbetslöshet och/eller blir arbetslösa ska garanteras snabba och stora insatser så att de återkommer snabbt till arbetsmarknaden igen. Bra och trygg a-kassa är viktigt men det behövs också utbildningsgarantier för att arbetslösa ska kunna stärka sin kompetens eller utbilda om sig till branscher där det råder brist på arbetskraft. Det är slöseri med kompetens och kunskaper att låta människor gå arbetslösa. Samhällsekonomin liksom den enskilde tappar stort på det.

Utbildningsgaranti och skyldighet att gå utbildning är en snabb väg tillbaka till arbete men också att stat, region och kommuner får resurser att i krislägen anställa människor. Vilket är pelare två. Välfärden är alltid i behov av anställda. Arbetslösa får ett arbete som i kombination med utbildning gör att kontakten med arbetsmarknaden behålls och ger dem nya kunskaper och erfarenheter.

Den tredje pelaren handlar om att stora banker och finansinstitut delas upp i mindre enheter. Stora banker minskar på konkurrens och oligopol skapas. För den enskilde och ekonomin i sin helhet utgör det ett stort problem och hot. Vilket vi har kunnat se i finanskrisen och i spåren av den. Splittra upp bankerna gör att det blir konkurrens mellan banker och finansinstitut, blir mer av att det går inte att göra fel för då går banken/finansinstitutet under och någon annan fyller tomrummet. På det sättet kan problemen med att finansvärlden hittar på en massa olika sätt att tjäna pengar minska. Kunderna blir de viktiga, inte att tjäna båtlass med pengar till sina högsta chefer och aktieägare.

Den fjärde pelaren handlar om att ta ut en skatt på finansiella transaktioner och extra skatt på finansiella instrument. Dessa instrument låg bakom finanskraschen. Skatter gör att man tänker sig för mer än en gång innan något görs inom finansvärlden. Spekulation ska ha en lite högre skatt än investeringar i den riktiga ekonomin. Exempelvis skulle investeringar i företag och hushåll få en bonus från samhället medan spekulation i finansinstrument skulle ha högre skatt. Pengar rör sig blixtsnabbt världen över. Skatt på en del av detta skulle innebära många miljards kronor som skulle investeras i samhällsekonomin.

Vi kan se att länder världen över har drabbats negativt av finansvärldens spekulationer. Sverige har en högre arbetslöshet än vad vi skulle ha haft, sämre tillväxt än vad vi skulle haft, sämre inkomster till samhället än vad vi skulle haft, fler människor skulle vara i egen försörjning, barnfattigdomen skulle ha varit lägre med mera. Nu sju år efter har vi fortfarande massarbetslöshet i Sverige, även om den är på ned. Världsekonomin går fortfarande på knäna och dras med sviterna av 2008-09.

På det här sättet blir det tydligt att socialdemokratin går in för att skydda den enskilde samt stötta samhället i krislägen. Genom investeringar i välfärden får människor arbete, även om det är tillfället, som gör att konsumtionsnivån kan hållas uppe. Människor är på arbetsmarknaden och jobbar. Marknaden och finansvärlden kontrolleras och ska klara sig själv. Resurser förs över från finansvärlden till samhället och den enskilde. Det är socialdemokratisk politik. Det är dags för förändring.

 Rätt steg i arbetsmarknadspolitiken men mer behövs.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar