Arbetsmarknad med nya krav

I dag lever vi i en värld där allt snurrar allt snabbare. Förändringar kan både ta lång tid att ske men också blixtsnabbt. Globaliseringen ställer i dag helt andra krav än vad den gjorde för 100, 30 eller 5 år sedan. För varje år ökar kraven på arbetsmarknaden. Det ställer stora krav på att samhället är med aktivt i denna utveckling men också alla oss människor. För att klara av detta behöver skolan egentligen reformeras i grunden. LO:s förslag om att stärka yrkesprogrammens attraktivitet är ett steg i denna riktning.

Jag tror att det är många ungdomar som har fått höra från sina föräldrar och äldre släktingar att när de var unga hade de minsann jobb direkt när de gick ur skolan. Det räckte att gå i grundskolan och om man var skoltrött gick det att få ett arbete istället. Många unga präglas av detta och får därmed en felaktig bild av hur arbetsmarknaden fungerar. Det som gällde för 16 år sedan eller 50 år sedan gäller definitivt inte i dag.

I år anser arbetsgivarna att gymnasiekompetens är den lägsta nivån som behövs för att kunna få ett arbete. Ett slutbetyg i gymnasiet är en kvalitetsstämpel som visar på att eleverna fullföljer ett uppdrag, utvecklar sin förmåga att analysera, ta eget ansvar, lösa uppgifter samt ta eget initiativ, ta till sig och bearbeta stor mängd information samt att man är produktiv.

Det här är något som de som är etablerade på arbetsmarknaden inte tänker på. Framför allt en hel del ledare inom gymnasieskolan inte tänker på eller ens är medveten om. Många skolpolitiker är det inte, vare sig på lokal- eller riksnivå. Detta ställer helt andra krav som dagens gymnasieskola inte klarar av.

Det är därmed bra att LO nu sätter ned foten och vill se att yrkesprogrammen uppgraderas och blir modern, mer i tid med hur samhället utvecklas och vilken väg som den är på väg in i.

LO vill se fyra utvecklingspunkter genomföras. Det handlar om att ge alla yrkesprogrammen ska ge högskolebehörighet, att utbildningsformer och stöd ska utvecklas för att förhindra avhopp, att branscherna får större inflytande över yrkesutbildningarnas innehåll, kvalitet och storleken för att anpassa detta efter hur arbetsmarknaden ser ut och att det behövs en starkare koppling mellan utbildningen och arbetsmarknaden.

Det här går tvärtemot Jan Björklunds och alliansens syn på skolan. I den skolan ska det delas in, begränsas och vissa ses som bättre än andra. Det är nu färre som söker till yrkesprogrammen. Detta trots att yrkesutbildning är den bästa vägen till att få ett arbete eller starta ett eget företag. Det är som att alliansen ser ned på dessa yrken och om de ska finnas så ska det delas ut bidrag till företagen.

Dagens arbetsmarknad ställer helt andra krav på människor än den gjorde för 16 eller 50 år sedan. Det gör också att skolan måste utvecklas och det som lärs ut till eleverna behöver också förändras. Alla program behöver ge högskolebehörighet. Det är en kvalitetsstämpel samtidigt som det ger ungdomarna nya utvecklingsmöjligheter i framtiden. LO:s inlägg i debatten visar, tillsammans med socialdemokraternas förslag på utbildningsområdet, att det är arbetarerörelsen som driver skol- och utbildningsfrågor och dess framtid i Sverige.

Martin Moberg skriver om det exkluderande samhället. Göran Johansson tar upp att kunna tillgodose efterfrågan av kvalificerad yrkeskompetens. Anna Vikström lyfter upp att friskolorna måste ta ansvar för elevernas skolgång. John Andersson skriver om att regeringen vill tvinga psykiskt sjuka tillbaka till arbetet. Johan Westerholm om den siste kapitalisten. 

Från 1:a till 14:e plats för Fredrik Reinfeldts Sverige

I dag kommer OECD att presentera en rapport som jag hoppas kommer att sätta ordentlig fart på den inrikespolitiska diskussionen. Svenska Dagbladet ger en försmak av rapporten i en artikel. Något som Fredrik Reinfeldt och hans bild av Sverige att rasa samman. Det handlar om att fattigdomen ökar i Sverige.

Kommer ni ihåg debatten under förra året då Fredrik Reinfeldt och i stort sätt varje moderat (som troligtvis fick order att ge sig ut) försökte visa på att barnfattigdomen inte fanns. Påhejad av Uppdrag granskning, som hade genomfört en bristande analys av begreppet och den fakta som finns, försökte moderaterna vända på debatten.

I dag kommer en rapport som slår undan benen på Fredrik Reinfeldts och alliansens syn på att allting är bra i Sverige och vi är världens mest jämlika land. OECD kommer att visa att ojämlikheten och därmed klassklyftorna ökar i Sverige. Den relativa fattigdomen skjuter fart. Sverige rasar från första till fjortonde plats när det handlar om vilka länder som är mest jämlika. Klassklyftorna har fördubblats mellan 1995-2010.

Nu kommer moderaterna garanterat att peka på att denna förändring har varit igång sedan 1995. Även socialdemokraterna har varit inblandad i detta kommer det att heta. Förändringar sker, vilket går att läsa ut i diagrammet. Det är jag definitivt inte stolt över men diagrammet visar något mycket viktigt. Från och med 2006, efter Fredrik Reinfeldts maktövertagande, skjuter klyftorna rakt uppåt. Det är en kraftig och brant ökning där kurvan skjuter uppåt rejält.

Mellan 2006 och 2010 stiger kurvan från cirka 5,8 procent till 9,1 procent. Mellan 1995 till 2006 stiger det från 3,7 till cirka 5,8. På vara fyra år stiger ojämlikheten brant uppåt med 3,3 procentenheter, motsvarar i procent 56,9 procent.

I artikeln i Svenska Dagbladet går det att läsa att arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer att de har det sämre än 2006. De halkar efter. Medelklassen är väl vinnare kanske någon undrar med tanke på sänkt skatt och liknande. Det är man men den sänkning som medelklassen får är liten. De stora vinnarna är överklassen som har gott om pengar. För dem har sänkt skatt inneburit 10 000-tals kronor mer pengar i plånboken och på sparkontot varje månad. Medelklassen får nöja sig med max 1800 kronor. Steget att försöka ta sig upp till överklassens nivå är mycket högre än steget ned i fattigdom. Medelklassen är bara en lön ifrån att drabbas av fattigdomen.

Det här är en medveten politik som drivs av Fredrik Reinfeldt och hans allianskompisar. Det har inte sagts rakt ut och när det kommer på tal förnekar Fredrik Reinfeldt detta till varje pris. Dock går det att se i politiken. Förutom sänkta skatter som gynnar de rikast finns också en rad bidrag som de rikaste får mest av. I skolan sorteras eleverna in snabbt i olika grupper där de mest "begåvade" har gräddfil rakt in till högskola och arbetslivet medan alla andra får kämpa sig fram och slåss mot återvändsgränder och inläsningseffekter.

Nu presenteras hårda fakta som jag kommer att använda mig av, vilket jag hoppas att också resten av socialdemokratin nu gör. Jag har innan skrivit om de ökade klassklyftorna i landet. Jag har sett det, jag hatar det. Jag anser att Sverige på 2010-talet överhuvudtaget inte ska ha klassklyftor, speciellt inte ökande sådana där de rikaste drar iväg och där den relativa fattigdomen breder ut sig. Nu får det vara nog!

Martin Moberg skriver om regeringens arbetsmarknadspolitik. Peter Johansson visar klart och tydligt hur moderaterna anklagar S i Skåne för att fantisera ihop skånsk vårdkris. Bengt Silfverstrand lyfter upp att skolan borde förstatligas. 

Vi måste fånga upp engagemanget

Morgonens postning hämtar sin inspiration ifrån en ledartikel i Aftonbladet som handlar om att nya medier visar politikerna vägen. Speciell inspiration kommer från den del som handlar om Huffington Post. En nättidning som är en del av socialmedia och har vuxit som bara den. Den har lyckats fånga upp det intresse som finns men tar nu också ytterligare steg för att fånga upp fler och skapa delaktighet på nytt sätt, utifrån amerikansk horisont. Grunden handlar om studiecirkels tänkandet.

Om socialdemokraterna har som ambition att bli ett 40-procentsparti måste folkrörelsen vara ryggraden i detta men uppdaterad till 2010-talet, och framåt. Det behövs utveckling av organisationen, nya sätt att fånga upp det engagemang som finns och kanaler som gör att folk snabbt kan se att deras engagemang också leder till förändringar. Tyvärr anser jag att detta har missats under en längre tid på centralt håll.

Politik diskuteras på helt andra arenor och i andra forum än vad politikerna och partierna är vana vid. Orsaken till detta är de sociala medierna. Sociala medier har helt förändrat sättet att kommunicera. Istället för den klassiska envägskommunikationen har sociala medier tvingat fram en flerdimensionell diskussion där den som levererar något måste diskutera med de som tar del av detta. Läsare är inte längre läsare utan deltagare.

Socialdemokraterna måste utveckla sig i detta än mer. Det är bra att vi finns på Facebook, både som parti men också som enskilda medlemmar. Här finns mycket att ta del av men för att kunna fånga upp engagemanget gäller det också att diskutera med de som väljer att kommentera det som skrivs. Bloggar och twitter är andra arenor som används. Dock gäller det att komma ihåg att använda dessa som flerdimensionellt sätt att kommunicera med hjälp av men också fånga upp engagerade människor genom.

Runt om i arbetarekommuner händer det saker som gör att de snabbare fångar upp människors engagemang och intresse av att vara med och påverka, förändra och utveckla. Här sker förändringarna av organisationen, av sättet att möta människor, i att fånga upp människors vilja att göra saker med mera.

Om socialdemokraterna vill bli ett parti kring 40 procent måste förändringar ske. En viktig sådan är att faktiskt ge fler människor möjlighet att få ta allt större ansvar politiskt. En sak som jag saknar i exempelvis partistyrelsen är personer som är gräsrötter. Självklart är vi alla medlemmar men jag hade gärna sett några medlemmar som inte har tunga politiska uppdrag ges chansen att sitta med i partistyrelsen. Det hade gett en andra och nyare dimensioner till partiet.

Jag tycker också att partiet måste arbeta än mer med att satsa på de som vill leda partiet in i framtiden. Jag vet om att SSU och socialdemokraterna har här ett arbete där man satsar på de som är under 36 år men det räcker inte. Vi socialdemokrater i Ystads kommun har inte hängt upp oss på ålder utan vi tar faktiskt nu och lanserar en satsning på alla de medlemmar som vill vara med och leda socialdemokraterna in i framtiden. Det är en satsning som inte tar hänsyn till ålder. Den kommer att starta i höst. Vi gör denna satsning för att så många som möjligt ska kunna vara med, för att det berikar alla genom att man får ta del av sina erfarenheter och tankar över generationerna men också skapa en förståelse för varandra och varandras situationer. Den vänder sig till helt nya personer men också de som varit medlemmar länge men som nu känner att de vill engagera sig på andra sätt i partiet.

Vi socialdemokrater måste hela tiden arbeta med att förändra och utveckla vårt parti. Det gäller på alla nivåer. Om vi gör det och skapar nya plattformar och arenor kan vi fånga upp engagemanget som människor har i samhället. Jag kommer att arbeta hårt för att förändra partiet på så många plan som möjligt. Jag hoppas fler hänger på denna resa.

Leinesblogg om att som du bäddar för du ligga Fredrik Reinfeldt. Martin Moberg skriver en bokrecension om De nya trälarna. Calle Fridén reflekterar över vuxenvärldens synsätt på dagens barn. Johan Westerholm tar upp friåret och ett nytt innehåll för det som hade varit bra för individen och samhället i stort. Mer på Netroots.se.

40-procents parti? Våga!

Efter några dagars fokus på lite andra saker är jag tillbaka med en postning som handlar om vad som behövs för att socialdemokraterna ska kunna bli ett 40-procents parti. Det är ett mål som finns inom partiet. Receptet är egentligen rätt enkelt. Det handlar om ett ord: Våga!

Det verkar ha utvecklats en inre självbild om att det inte går för socialdemokraterna att bli ett parti som ligger kring 40 procent i väljarstöd. Socialdemokraterna verkar ha tagit samma väg som i många andra europeiska länder. Det vill säga kring 30 procent. Opinionsmätningarna i Sverige stödjer delvis den tesen men visar också att partiet kan mycket väl nå 40 procent. Detta efter som mätningarna ger S stöd mellan 33-35 procent men för att komma högre måste partiet våga mer.

I Ystads kommun visar vi att socialdemokraterna står för framtiden. Det är vi som driver utvecklingen av kommunen genom att komma med förslag i nämnder och styrelsen och motionera i kommunfullmäktige. Hos oss har vi tvingat moderaterna att förhålla sig till oss. Även om moderaterna nu försöker ta åt sig äran av att kommunen arbetar med något som heter Vision 2030 och hur hamnen kan komma att se ut i framtiden är moderaterna ändå tvåa på bollarna. Redan nu kan jag säga att moderaternas valprogram kommer att handla om Vision 2030 samt ett löfte till väljarna att det ska byggas massvis med bostäder i hamnen. Detta innan moderaterna har kommit så långt i sitt tänkande.

Trots detta vallöfte från moderaterna, som ännu inte har levererats, är partiet fortfarande tvåa på bollen. Det saknas egentligen en tro på kommunen och det potential den har. Tänkandet från ledande moderater är begränsat och saknar helhetstänkandet med framtiden i centrum. Kanske hoppas partiet på att valet nästa år ska innebära en nytändning men mandatperioden som nu har gått har visat att moderaterna har inga idéer och är tröttkörda. Vision 2030 och hamnen kan M inte ta åt sig äran åt då det är en rad partier som driver detta. Moderaterna klarar inte heller av att förverkliga detta.

På riksplanet måste socialdemokraterna våga på samma sätt som vi socialdemokrater gör ute i kommunerna. Vi står för nytänkandet och vågar komma med nya spännande förslag som knyts samman med vår ideologi.

Ta bara detta med jobben och skolan. Varför pratar Stefan Löfven och partiet om detta hela tiden. Expressens ledare slår huvudet på spiken när det skrivs att det handlar om en sak, nämligen klass (dock blir nästsista meningen helt fel i tänkandet). Varför vi socialdemokrater vill förändra Sverige med början i jobben och skolan handlar just om detta. Om klass. Vi vill inte ha klassamhället, ett samhälle som nu kommer tillbaka med raska steg. Utan arbete som går att leva på och utvecklas inom, utan en bra skola som utjämnar skillnader och skapar nya möjligheter cementeras klassamhället. Det är helt oacceptabelt.

Fredrik Reinfeldt klarar aldrig av att ta ordet "klass" i sin mun. Inte Anders Borg heller. Den dag moderaterna börjar göra det underkänner de också sin egen politik. Det kommer aldrig ske.

Vi socialdemokrater måste våga rejält. Vi måste satsa på vår politik och visa på hur allting hänger ihop. Vi vill inte ha hit klassamhället igen. Vi driver en politik som ska bryta den förändring som har skett och bygga ett samhälle där alla människor kan och får göra klassresor. Så vad har vi att förlora på detta? Enligt opinionen, som stödjer ett välfärdssamhälle - ett samhälle som definitivt är ett fundament för att bryta klassamhället, finns det ett brett stöd för socialdemokratiska politik. Det är dags att våga.

Lena Mellin borde åka ut i kommunerna och se hur socialdemokraterna samarbetar med andra partier. Katrine Kielos i en mycket bra och viktig ledarartikel. Tord Oscarsson tar upp en artikel som handlar om medelklassen och om det klassamhälle som har vuxit fram igen. Peter Johansson skriver också var högerns politik egentligen handlar om, krossa facket. Ola Möller tar upp det politiska ansvaret för förskolan.